Bodil Anjar, senast och fram till sin pensionering rektor på Capellagården på Öland, är aktuell med sin bok ”Drakabygget – platsen, konsten, människorna”.
Hon växte upp i Ysby på 1960-talet och berättar att hon under sin barndom var nyfiken på vad som hände på Drakabygget. Då fick hon inte stillat sin nyfikenhet, nu har hon tagit igen det genom att studera det desto grundligare.
Jörgen Nash föddes i Vejrum i Jylland i en lärarfamilj och blev tidigt faderlös. Han började som diktare och var under kriget med i den danska motståndsrörelsen. Han var då fackföreningsledare inom syndikalisterna. Under en tid satt han fängslad i Berlin, skickades hem till Danmark för att därifrån fly till Sverige. Efter många försök att få kontakt med svenska författare kom han så småningom till Stockholm där Gunnar Ekelöf upplät sitt hem åt honom. Han återvände till Danmark, hans första äktenskap slutade i skilsmässa, han gifte om sig med landshövdingedottern Katarina Lindell, som han träffat i Paris. 1960 köpte han och brodern Asger Jorn Drakabygget. Tanken var att Drakabygget skulle vara ett självförsörjande konstnärskollektiv. Drakabygget blev Frihetens verkstad och man räknade sig till ”Bauhaus situationister”. Det var så till 1976 då kollektivet upplöstes, men Jörgen var trogen Drakabygget till sin död 2004.
Bodil berättar om ett par uppmärksammade händelser i anslutning till Drakabygget och Jörgen Nash. 1964 inträffade det mycket uppmärksammade ”Havfruemordet”. Någon hade vandaliserat den kända statyn genom att såga av huvudet. Två år senare erkände Jörgen Nash att det var han som gjort det. Någon klarhet blev det inte, eftersom han både erkände och tog tillbaka erkännandet. Det gick många rykten. Det gjordes husrannsakan hos Lis Zwick i Horsens, som Jörgen då inlett en relation med. Hon var keramiker och hade gjort ett keramikhuvud i vilket man misstänkte att havsfruens huvud var gömt, vilket inte var fallet. Man undersökte också Drakabygget och grävde bl a igenom den stora gödselstacken. Sanningen om havsfruen är fortfarande fördold, men Jörgen Nash menade att detta var hans främsta konstverk – om han nu ens låg bakom det.
I slutet av 1960-talet gifte sig Jörgen Nash och Lis Zwick och hon flyttade in på Drakabygget. Hon kallas av Bodil för ”emaljmåleriets drottning”. Lis bodde kvar på Drakabygget till sin död 2020. Nu är det dottern Cecilia Zwick Nash som har hand om Drakabygget, går igenom, sorterar och katalogiserar föräldrarnas stora konstnärliga produktion, samt håller öppet för allmänheten sommartid.
Bodil berättar också om en annan uppmärksammad händelse på Drakabygget, den s k begravningen som skedde 1969. En man vid namn Finn Sörensen, med skådespelarambitioner, sökte sig till Drakabygget. Han ville till varje pris bli upptäckt och känd. Jörgen Nash föreslog att han skulle låta sig begravas levande, som en protest mot den rika världens utsugning av tredje världen. Begravningen skedde också med både allmänhet och press närvarande, men ganska snart kom polis och sjukvårdspersonal och grävde upp honom. Efter en kort tid på mentalsjukhus, där han konstaterades vara fullt frisk, släpptes han ut, utan att hans skådespelarambitioner blev infriade och han hade inte någon ytterligare kontakt med kollektivet på Drakabygget.
Vid pennan, Gösta Imberg